Ett dopvittne på Farfars mors dop

Pastor Samuel Johan Hedborn var dopvittne vid Lovisa Helenas dop. Han var född 14 oktober 1783 i Kolstad, Heda socken i Östergötland, död 26 december 1849 i Assjö prästgård i Askeryds socken, Jönköpings län i Småland, var en svensk författare, vis- och psalmförfattare. Hedborn föddes i ett soldattorp i byn Kolstad ute på Östgötaslätten och hade hela sin ungdom och studietid först i Linköping och därefter vid Uppsala universitet 1806-1809 en kamp mot armod, blev prästvigd sistnämnda år. Efter prästvigningen blev han först pastoradjunkt i Östergötland samma år, lärare i Stockholm 1812 och extraordinarie hovpredikant 1815. I Uppsala och Stockholm blev han god vän med många svenska romantiker, bland annat Atterbom, som också hade sina rötter i Östergötland och norra Småland. Hedborn blev en av Auroraförbundets stiftare och medverkade bland annat i Phosphoros och Poetisk kalender, där han publicerade ett flertal dikter, av vilka Vaggvisa (Ute blåser sommarvind) torde vara hans mest kända. 1810-14 led Hedborn av depression, som tidvis satte honom ur stånd att sköta sin tjänst. Under denna tid utvecklades han till religiös skald och utgav två samlingar Psalmer (1812-13). Efter en lång tystnad samlade Hedborn sina dikter i Minne och poesi, som inleds av en självbiografi, som mest handlar om hans barndom. Samuel Johan Hedborns samlade skrifter utgavs med biografi av Per Daniel Amadeus Atterbom i 2 band 1853.Han var kyrkoherde i sin moders hemsocken Askeryd i Linköpings stift från 1820 till sin död där Hedborn även ligger begravd vid Askeryds kyrka under ett gjutjärnkors. Hedborn finns representerad i 1986 års psalmbok med originaltexterna till fem verk (nr 120, 132, 329, 347 och 391) samt bearbetning/översättning av en psalm (nr 104).Han ligger begravd på Askeryds kyrkogård öster om Aneby.

  

Ute blåser sommarvind.

Ute blåser sommarvind,
göken gal i högan lind.
Mor hon går på grönan äng,
bäddar barnet blomstersäng,
strör långa rader
utav ros och blader.

Ängen står så gul och grön,
solen stänker guld i sjön,
bäcken rinner tyst och sval
mellan viden, asp och al.
Bror bygger dammar
åt sin såg och hammar.

Syster sopar stugan re'n,
sätter löv i taket se'n.
Uppå golvet skall hon så
liljor och konvaljer små,
rosor så rara:
där skall barnet vara.

Skeppet gungar lätt på våg
med sitt segel, mast och tåg,
gångar sig åt främmand' land
hämtar barnet pärleband,
kjortel av siden,
skor med granna smiden.

Lilla gula gåsen ung,
len liksom en silkespung,
ror med moder sin i säv,
pillar vingen med sin näv.
Vallherden vilar
vid sitt horn och pilar.


Lindorm solar sig på sten,
som ett sammet vit och len
vill i barnets vagga gå,
men det skall han aldrig få
han skall bli bunden,
uti gröna lunden.

Trollet sitter vid sin vägg,
kammar ut sitt silverskägg,
sjunger vid den gråa häll:
"Liten kind, kom hit i kväll!
Dig vill jag lova
under guldås sova."

Far han gjordar om sitt liv
sitt bälte och sin blanka kniv,
tar järnsporrar på sin sko,
rider över berg och mo,
trollet att förstöra,
som vill barnet röra.

Snart är liten kind en man;
gångarn grå då sadlar han,
tager brynja, svärd och spjut,
och i kamp han rider ut,
spänner sitt bälte,
strider som en hjälte.

För en flicka sjungs sista versen:

Liten fager jungfru opp
växer fort som rosens knopp;
virkar sen åt ungersven
kappan blå och får igen
fästring och spänne
och guldspann på änne.